1887-1914 August Macke Locations August Macke was born in Meschede, Germany. His father, August Friedrich Hermann Macke (1845-1904), was a building contractor and his mother, Maria Florentine, n??e Adolph, (1848-1922), came from a farming family in Germany's Sauerland region. The family lived at Br??sseler Straße until August was 13. He then lived most of his creative life in Bonn, with the exception of a few periods spent at Lake Thun in Switzerland and various trips to Paris, Italy, Holland and Tunisia. In Paris, where he traveled for the first time in 1907, Macke saw the work of the Impressionists, and shortly after he went to Berlin and spent a few months in Lovis Corinth's studio. His style was formed within the mode of French Impressionism and Post-impressionism and later went through a Fauve period. In 1909 he married Elizabeth Gerhardt. In 1910, through his friendship with Franz Marc, Macke met Kandinsky and for a while shared the non-objective aesthetic and the mystical and symbolic interests of Der Blaue Reiter. Macke's meeting with Robert Delaunay in Paris in 1912 was to be a sort of revelation for him. Delaunay's chromatic Cubism, which Apollinaire had called Orphism, influenced Macke's art from that point onwards. His Shops Windows can be considered a personal interpretation of Delaunay's Windows, combined with the simultaneity of images found in Italian Futurism. The exotic atmosphere of Tunisia, where Macke traveled in 1914 with Paul Klee and Louis Moilliet was fundamental for the creation of the luminist approach of his final period, during which he produced a series of works now considered masterpieces. August Macke's oeuvre can be considered as Expressionism, (the movement that flourished in Germany between 1905 and 1925) and also his work was part of Fauvism. The paintings concentrate primarily on expressing emotion, his style of work represents feelings and moods rather than reproducing objective reality, usually distorting colour and form. Macke's career was cut short by his early death at the front in Champagne in September 1914, the second month of World War I. His final painting, Farewell, depicts the mood of gloom that settled after the outbreak of war.   Related Paintings of August Macke :. | Russisches Ballett | Natureza | Baum im Kornfeld | Stil live with pillow with deer-decor and a bouquet | Leave Taking |
Related Artists:
SARACENI, Carlo
Italian painter, Roman school (b. 1579, Venezia, d. 1620, Venezia). Italian painter. He is best known for his jewel-like paintings representing sacred and secular themes, which combine a delicate technique inspired by Adam Elsheimer with a note of observed realism owed to Caravaggio. He also painted altarpieces and worked in fresco.
Paul Bril
Flemish Baroque Era Painter, ca.1554-1626 Paul (1554-1626) and Mattheus (1550-1583) Brill (or Bril) were brothers, both born in Antwerp, who were landscape painters who worked in Rome after earning papal favor. They are also described as painters of capricci (whims or fancies) or vedute ideate or veduta di fantasia, with typical rustic hills with a few ruins. Mattheus began work on several frescoes in Rome from 1570 onwards, and his work includes the Vatican Seasons. Mattheus died young, and his brother continued his work around 1574. Paul painted frescoes such as the landscapes in the Casino Rospigliosi (Rome), and The Roman Forum, which showed this site for what it had become: a slum for squatters and pasture for livestock (so much so that the place was nicknamed Campo Vaccino, or The Cowfield). His masterpiece may be a fresco in the Clementine Hall of the Vatican. Paul also did engravings and small cabinet paintings on copper, some of which are signed with a pair of spectacles (a pun on the French word brilles, spectacles). Some of these were collaborations with Johann Rottenhammer, who according to a dealer letter of 1617 painted the figures in Venice and then sent the plates to Rome for Bril to complete the landscape. He collaborated with his friend Adam Elsheimer, who he both influenced and was influenced by, on one painting (now Chatsworth House)
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.